fuck!
Hmm.. nu på den senare tiden har jag upptäckt att jag gått ner mer i vikt :/
Och det oroar självklart mamma, pappa och nära anhöriga väldigt mycket.
Vågen visar just nu på 39kg, 2kg mindre än för ca 3v sen.
Vet inte hur jag lyckas, men på något vis vill inte kilona stanna kvar.
Dom på BUP som jag väger mig hos har heller inte hört av sig om en ny tid för vägning. Sist jag vägde mig där var någongång i Juni tror jag :S
Vill de hjälpa mig att komma upp i normalvikt, eller få mig ner på en farlig nivå utan Anorexia?!
Så kan det vara.
Jag och mamma satt iaf uppe sent igår och läste om anorexiasymtom och typiska kännetecken, m.m. och hon blev skrämd utav de hur upptäckte..
För de flesta stämde tyvärr in på mig (med allt detta viste jag redan, men tror hon hellst har velat blunda för detta :/ )
Nej, jag lägger vekligen inte upp detta för att skryta eller liknande dumt! Utan endast för att visa hur mitt tänkande är (och dels för att jag själv ska uppfatta detta)
Hon försöker iaf hjälpa mig att förstå hur allvarligt detta är, och hur det kan sluta om vi låter det gå för långt.
Vist, jag blir chockad och skrämd.. men mest så skräms jag utav tanken på att jag måste äta mer fett! :(
Hur som hellst så ska jag iaf kämpa och försöka, för nu börjar det t.o.m göra ont vid bröstkorgen när jag har på mig BH :/
Men det är bara så jävla svårt för migg att förstå hur det ligger till och vad som är bra för min kropp just nu!
Min hjärna blokerar en del. Så om jag får i mig "för mycket fett" så mår jag illa och får en del komplikationer till de. (men i själva verket är det bara jag själv som inbillar mig detta, och de är de jag ska få hjälp med)
Jag har iaf börjat föra mat-och träningsdagbok endast för att mamma tyckte att de skulle vara en bra grej att göra så man ser på ett ungefär hur mycket jag äter på en dag och hur mycket jag tränar.
Hon (och de på bup) tycker att jag borde trappa ner med träningen så "min kropp kan ta utav de lilla fett den får", men de är som en tvångstanke jag bär med mig överallt.. att jag hela tiden måste ha kroppen i aktivitet och aldrig sitta stilla för länge. Måste göra av med den energi jag stoppar i mig så jag inte ska bli tjock.
Uch.. tonåren är bra jobbig -.-'
Och det oroar självklart mamma, pappa och nära anhöriga väldigt mycket.
Vågen visar just nu på 39kg, 2kg mindre än för ca 3v sen.
Vet inte hur jag lyckas, men på något vis vill inte kilona stanna kvar.
Dom på BUP som jag väger mig hos har heller inte hört av sig om en ny tid för vägning. Sist jag vägde mig där var någongång i Juni tror jag :S
Vill de hjälpa mig att komma upp i normalvikt, eller få mig ner på en farlig nivå utan Anorexia?!
Så kan det vara.
Jag och mamma satt iaf uppe sent igår och läste om anorexiasymtom och typiska kännetecken, m.m. och hon blev skrämd utav de hur upptäckte..
För de flesta stämde tyvärr in på mig (med allt detta viste jag redan, men tror hon hellst har velat blunda för detta :/ )
Den som har anorexia nervosa:
-
ägnar sig mycket åt att tänka på mat och kalorier. Ofta bestämmer man precis hur mycket man får äta och sedan hur mycket man måste motionera för att förbruka det man ätit. Överdriven motion i kombination med lite föda leder till kraftig viktminskning
- är hela tiden rädd för att gå upp i vikt
- känner sig fet, även om ens vikt är mycket lägre än den är hos andra med samma längd och i samma ålder
- får uppehåll i sina menstruationer
- isolerar sig socialt, drar sig undan kamrater, undviker fester och liknande
- ändrar sina matvanor
- börjar ibland använda läkemedel, till exempel laxermedel och vätskedrivande medel, för att gå ned i vikt
- framkallar ibland kräkningar för att gå ner ännu mer i vikt
- får förstoppning och magont
- får problem med att koncentrera sig
- får sömnsvårigheter
- blir lättretlig.
- fryser ofta
- tvångsmässigheter
- händer och fötter har lätt att bli blå/lila
- lätt rastlös
Nej, jag lägger vekligen inte upp detta för att skryta eller liknande dumt! Utan endast för att visa hur mitt tänkande är (och dels för att jag själv ska uppfatta detta)
Hon försöker iaf hjälpa mig att förstå hur allvarligt detta är, och hur det kan sluta om vi låter det gå för långt.
Vist, jag blir chockad och skrämd.. men mest så skräms jag utav tanken på att jag måste äta mer fett! :(
Hur som hellst så ska jag iaf kämpa och försöka, för nu börjar det t.o.m göra ont vid bröstkorgen när jag har på mig BH :/
Men det är bara så jävla svårt för migg att förstå hur det ligger till och vad som är bra för min kropp just nu!
Min hjärna blokerar en del. Så om jag får i mig "för mycket fett" så mår jag illa och får en del komplikationer till de. (men i själva verket är det bara jag själv som inbillar mig detta, och de är de jag ska få hjälp med)
Jag har iaf börjat föra mat-och träningsdagbok endast för att mamma tyckte att de skulle vara en bra grej att göra så man ser på ett ungefär hur mycket jag äter på en dag och hur mycket jag tränar.
Hon (och de på bup) tycker att jag borde trappa ner med träningen så "min kropp kan ta utav de lilla fett den får", men de är som en tvångstanke jag bär med mig överallt.. att jag hela tiden måste ha kroppen i aktivitet och aldrig sitta stilla för länge. Måste göra av med den energi jag stoppar i mig så jag inte ska bli tjock.
Uch.. tonåren är bra jobbig -.-'
Kommentarer
Trackback
